EN TRIPP MED MEGIN

MED MEGIN FRÅN PARGAS TILL INGÅ

1. Förberedelser

Megin är en 4,65 meter eller dryga 15 fot lång öppen spriseglare av allmoge- typ. Den är gjord av glasfiberplast med tofter och skarndäck av trä. Båten är bullig och rymlig med en barlast på 120 kg i kölsvinet och därför såväl bärig som stadig. Då båten har fast långköl är djupgåendet mycket anspråkslöst. Man kan därför segla båten också i outprickad skärgård.
Min kusins man Lasse Gestranius upptäckte båten i en tidningsannons förra senhösten och lurade mig med till Pargas för att se på båten. Egentligen borde jag inte ha tid med segelbåtar före pensioneringen som inte är alltför långt borta, men frestelsen blev för stor så att när vi for hem från Pargas var Megin min.

I ett oförsiktigt ögonblick råkade jag säga högt att det stilrena sättet att få hem båten från Pargas till Ingå skulle vara att segla den i stället för att ta den med trailer såsom naturligt vore i vårt bortklemade övertekniska tidevarv. Sträckan är sjöledes ungefär 75 sjömil med tre större öppna fjärdar, först Gullkronan och sedan Hangö Västra fjärd och Hangö Östra fjärd.

Vid 62 års ålder är man i alla fall till en viss grad medveten om sina begränsningar varför jag under planeringen delade upp rutten i tre dagsetapper, den första till Högsåra, den andra till Hangö och den tredje till slutmålet Svartö i västra ändan av Barösund.
Lasse Gestranius son Jonas (Jonte) Gestranius anmälde sitt intresse att komma med på färden. Att segla den sträckan ensam i en okänd båt skulle helt säkert ha varit en mycket krävande uppgift varför jag var glad att ha honom med på färden. För att ha ordentligt med tidsmarginal bestämde vi oss för att starta från Pargas kristihimmelsfärdstorsdagen den 21 maj då vi skulle ha fyra lediga dagar för resan, av vilka endast en var arbetsdag.

Det fanns en hel massa att uträtta före avfärden. Jag hade kvar en spåntad trälåda från 1950-talet, litet luggsliten och reparerad men fortfarande vattentät och användbar. Sedan måste utrustningen kompletteras. En fyra kilos dragg som ankare, paddlar, flytvästar, vilare, tågvirke, vattenbehållare, kosangas med låga och massor med varma kläder. Listan gjorde jag på min dator och den blev en och en halv sida lång. Jonte hade mest kläder med sig i en stor sjösäck. Då vi kvällen den 20 maj startade med Lasses bil till Pargas var mängden packning verkligt imponerande och vi undrade om allt skulle få plats i båten.

Väderleksrapporterna talade om kalla dagar med maximi dagstemperatur på c:a 10 grader och prognosen visade sig hålla streck under resan.

2. Pargas (2,5 sjömil)

20.5.1998

Vi anlände till den villa på norra sidan av Pargas vid fjärden Vapparn där båten var förtöjd vid boj en bit utanför stranden. Båten var en lisa för ögat där den låg i det blåa soliga vattnet. De runda formerna berättade om sjöduglighet. Seglen var insatta men i röda segelsäckar. Brisen var nordlig med små vita kammar på vågtopparna. Vi fick erbjudande om bogsering till Pargas gästhamn vilket vi artigt avböjde eftersom vi nu hade ett fint tillfälle prova ut båten. Vägen var till gästhamnen drygt 2,5 sjömil varav Kyrksundet, som är en kanal genom Pargas stod för ungefär hälften.

Båtens förre ägare skeppade över de nödvändigaste sakerna och oss själva till båten med en liten jolle. Det blåste så mycket att litet vatten stänkte in i jollen. Utrustningen tog vi inte med på denna etapp. Den slutliga lastningen skulle vi göra i gästhamnen.
Efter en kort titt på båten började Jonte som var van vid modärna segelattriraljer hissa segel. Jag själv har inte seglat den här klassens båtar sedan 1950-talet och utrustningen på de båtarna var på den tiden betydligt enklare. På Megin fanns skena i stället för ringar för storseglet och taljor och skena på aktertoften för storskotet och till och med en liten talja för att dra ner spriseglet. Efteråt har jag räknat ut att dessa komplikationer helt säkert beror på att båten även är planerad för kappsegling.
Båten kändes överraskande stabil på grund av barlasten på c:a . 120 kg. Man kunde faktiskt ta stöd av masten när man gick förbi den utan att båten nämnvärt brydde sig om det.

19.55
När seglen var uppe lossade vi fånglinan från bojen och seglen började dra. Båten började syda men inte farligt och så tog den fräsande fart längs stranden. Efter några minuter sidavind medan båten for västerut beslöt vi att träna stagvändningar. Det var allt skäl, eftersom stagvändningar är inte det allra lättaste på en båt av den här typen. Båten har lång köl och ett förhållandevis litet och på något sätt vispigt roder. Trots att vinden var nästan idealisk kändes rodret sladdrigt och det var nödvändigt att röra roskulten ordentligt för att uppnå någonsomhelst effekt. Före stagvändningen måste båten få upp ordentligt med fart, åtminstone om det går någorlunda sjö. Att backa med focken under stagvändingen visade sig ofta vara nödvändigt. Något sjömansmässigt vackert presterade vi inte under dessa för oss nya omständigheter men vi lärde oss. När Jonte hade lärt sig att det bästa var att backa med focken gick stagvändningarna helt skäligt.

När vi hade tränat några slag seglade vi på allvar österut mot infarten till Kyrksundet dit vi anlände en halv timme efter starten. Eftersom Kyrksundet är fullt av broar gick vi upp i vind och Jonte som är stor och stark tog ner seglen, lossade på fockstaget och den rätt stabila masten kom ner utan besvär. Här noterade vi på nytt hur stadig båten kändes. Både masten och spristången kunde placeras så att de inte särskilt störde rodden. Årorna var väderbitna och rätt så korta och av allt att döma mycket sällan använda.

I Kyrksundet var den vind som ännu blåste medvind. Båten gled fint och vinden hjälpte till även om årorna var för korta för att vi skulle få ordentligt sug i rodden. Farten genom kanalen var c:a 2,5 knop vilket inte var så illa med beaktande av årornas korthet och att vi tog det lugnt utan att på något sätt anstränga oss. Rodden höll värmen uppe eftersom kvällen trots solskenet blev allt kyligare. Trots att alla säger att man borde installera en liten motor i båten är det min åsikt att båten alldeles utmärkt kan ros i stiltje. Min avlidna mor brukade på grund av att båtmotorerna ännu var sällsynta i hennes ungdom säga: "När man har segelbåt lär man sig att ro".

Att ro genon en kanal har alltid sin särskilda charm men Pargas Kyrksund var fullt med kajer, båtbryggor och annat civilisatoriskt utskott varför kanalen inte enligt min åsikt är något som man särskilt kan rekommendera som turistattraktion. Detta gäller särskilt den norra ändan. Kyrkan med kyrkogården och parkerna längs kanalen var i alla fall helt pittoreska sedda nerifrån båten i Kyrksundet.
Gästhamnen kommer emot på sydöstra sidan av utloppet till Kyrksundet. Rodden in till gästhamnen, några hundra meter fick vi dra på ordentligt. Gästhamnen var praktiskt taget tom och vi landade innerst inne i hamnen, lade upp seglen och reste masten. Även om masten endast är fäst i en fot vid kölen och i en urgröpning i förtoften tycks systemet fungera. Fockstaget är det enda staget och det tycks fungera bra. Till exempel vid landningar är frånvaron av sidostag en mycket god sak.

21.00

Vi lastade samma kväll in utrustningen i båten och konstaterade att allt fick plats trots att vi hade massor med saker med oss. I vikt motsvarade packningen säkert en extra person och båten blev litet för tungt lastad i fören. Den spontade trälådan slukade massor med saker och placerades genast framför masten. Efter att ha betalat in hela tjugo mark roddbåtsavgift till gästhamnen tog vi in i Pargas Stadshotell som hotellets enda gäster för den natten.

3. Pargas till Attu. (7,5 sjömil 6 h.)

21.5.1998

Efter ett stabilt morgonmål inklusive påfyllning av termosflaskor på stadshotellet i Pargas var vi färdiga att starta.
Vädret var disigt och vinden sydlig. Rakt motvind med andra ord. Den första etappen på en dryg sjömil gick från båthamnen vid Malmviken över Kyrkfjärden till ett drygt en och en halv sjömil långt smalt långt sund mellan Lemlaxön i öster och Tervolandet i väster. Ledaren för ena fockskotet lossade från toften och Jonte skruvade fast den på ett annat ställe av toften. Det föll några droppar regn redan vid starten och under kryssningen upp Kyrkfjärden kom några ordentliga regnskurar. Det var rätt kyligt men packningen låg under presenning och regnkläderna höll helt skäligen vatten. Vinden var c:a 6-7 m.s.

Vid inloppet till det följande sundet saktade vinden och farten blev mycket anspråkslös. Skaffning ombord, termos-the och våfflor. Nettohastigheten vid kryss höll sig omkring en knop, något långsammare än jag hade väntat och hoppats. Under färden i sundet ökade vinden sakta och det klarnade upp. Trots motström segade vi oss sakta upp för sundet. Vi bilvägen vid Brynäs sund vinkade Lasse Gestranius och hans bror oss farväl. Då sken redan solen och seglingen blev nöjsam.

12.30

Kryssningen genom sundet tog slut och vi kom ut på en ny fjärd, Gyltan. Vinden hade skrotat till SSO det vill säga alltjämt rak motvind. Vi beslöt att försöka fortsätta på öppnare vatten och tog ett slag österut mot över Gyltan till Pemarfjärden. [Vid det här laget tror jag att det skulle ha lönat sig att kryssa vidare i smult vatten även om den alternativa leden var rätt trång.] Sträckbogen över Gyltan till Granö udde vid Pemarfjärden gick med ungefär 4,5 knop och vinden hade ökat litet till.

När vi kom ut på Pemarfjärden visade det sig att vinden alltjämt kom rakt emot. Vinden var i byarna över 10 m.s. och i den krabba sjögången som hade tagit fart längs den här 4-5 sjömil långa fjärden, tog båten in en del stänk. Båten höll fin fart även om den tvingades att syda i vindbyarna och trygghetsmarginalen var helt tillräklig. Den bulliga fören stampade i sjögången och gjorde att det inte lönade sig att gå högt upp i vind. Pemarfjärden visade att båten var synnerligen sjöduglig, en utmärkt sak.

Seglingen var ganska tung och våt och 15.10 tog vi i land i en vik på ön Attu. Det kändes tyst och stilla att komma i lä i vassviken efter stampandet ute på Pemarfjärden. Så mycket regn och mest stänk hade det kommit in att vi fick pumpa litet vatten från kölsvinet. Vi kokade en tomatsoppa med korv och makaroni och efter en dryg timme var vi på väg igen.

4. Attu till Högsåra (12 sjm, 16.10-03.00)


21-22.5.1998

Vinden hade något mojnat till 6-8 m.s. och lugnade allt mera under kvällen. 18.00 hade vi slutligen lämnat Pemarfjärden om kom förbi Sandholmen ut på Gullkrona fjärd. Vinden hölls stadigt på SSO, det vill säga fortfarande på det hela taget motvind. Havet blev allt blankare och krysslagen gick allt långsamare. En annan segelbåt långt borta i lovart som hade tagit det smala faret såg ut att röra sig betydligt fortare än vi. Efter dryga fem sjömil landade vi vid Furuholmarna 20.45. Furuholmarna som ligger långt ute vid västra ändan av Gullkronafjärden visade sig ha sommarvillor även om ingen för tillfället vistades där. Efter förfriskningar och telefonsamtal till Högsåra med löfte om att få sova i en bastu startade vi på nytt med vind 3-4 m.s. och äntligen hade vi visserligen alltjämt kryss men inte mera rak motvind. Den svaga vinden övergick sakteligen till sträckbog och vid midnatt hade vi passerat Gullkrona fjärd och kom in i sundet vid Sandskär. Farten var helt storslagen, fyra sjömil på 2,5 timmar. Vinden var svag med oregelbundna vindpustar till 02.00 när vinden tog nästan helt och hållet slut i Jungfrusund. Natten var kall, fuktig och rätt klar. Fyrarna blinkade och lyste men det gick så långsamt att det kändes somom vi aldrig skulle komma fram till dem. Den sista timmen fick vi för det mesta ro och rodden höll till en viss grad värmen uppe. Etappen efter Gullkronan var 5,3 sjömil och tog tre timmar. 03.00 landade vi vid bryggan vid Högsåra. Högsåra byvik var full med olika upplysta och oupplysta bryggor. Vi hade därför vissa problem med att hitta rätt brygga i mörkret. Jonte hade besökt Högsåra rätt nyligen och gissade rätt. Den utlovade bastun var olåst och ouppvärmd men vi lade oss i sovsäckarna på bastulavarna och sov till niotiden på morgonen. Vid bryggan låg en rätt lång vacker nybyggd allmogebåt som byalaget hade byggt. Efter motionspromenad, morgonmål och utedass på Högsåra kom vinden från nordsidan och så var vi på väg igen.

5. Högsåra - Hangö Udd (21,5 sjm 10.10-16.15)

22.5.1998

Från Högsåra till Järngrynnan går faret österut i huvudriktning SSO. Vi hade alltså mer eller mindre läns med vinden från norr 6-8 m.s. Det var lätt disigt med genombrytande sol. Trots att holmarna delvis gav så mycket lä att vinden allt emellanåt blev avsevärt svagare blev medelfarten på denna etapp på 5,25 sjömil c:a fyra knop.

Därefter vänder faret till ONO men vi sträckte förbi Hitis till Galtarna vid början av Hangö Västra fjärd med en medelfart på c:a 4,5 knop. Vid Galtarna var vi 12.30 och solen hade helt och hållet kommit fram från morgondiset.

Hangö Västra fjärd är öppen mot Östersjön med ett antal klippiga holmar mest i östra ändan. Från Galtarna till Hangö Port är det c:a 11,7 sjm. Början av etappen var solig sträckbog men längs Hangö udd seglade den ena molnbanken efter den andra ut mot Finska Viken. Vi tog det nya direkta faret mot Hangö Udd med kurs OSO.

Tre sjömil från Hangö Port kom vi in i regnområdet. Åskan mullrade västerut bakom oss och vinden var byig och frisk. Vid Hamnkobben råkade vi in i en, tack och lov inte alltför hård virvelvind där vinden gick ett varv runt kompassen. Upplevelsen var något skakande då vi hade klippiga skär på alla håll. Regnbyn slutade snart men vinden var alltjämt synnerligen frisk varför vi tog ner spriseglet och seglade till Hangö Port med endast focken. Det gick fint undan i alla fall. Vi kom till Hangö Port 16.15 med en etappmedelfart på c:a 3 knop.

6. Hangö Udd Svartö Barösund (29 sjm 16.15 - 23.30)

22.5.1998

Utanför Hangö kom vinden alltjämt frisk från norr men vädret var på nytt alldeles klart. Batterierna i våra mobiltelefoner tog båda slut så efter Hangö kunde vi inte få telefonkontakt med de egna iland. Enligt förhandsplanerna skulle vi övernatta i Hangö och fortsätta först följande dag till Barösund.

Jonte föreslog att vi skulle ta den sista etappen med det samma eftersom vi hade god vind. Men den viss tvekan kom jag till slutsatsen att jag kunde tro tänka mig att också jag kunde orka med att klara av en dagsetapp till även om jag inte var helt säker på den saken.

Vi satte upp spriseglet igen och nu bar det av med fart. Vinden var säkert 10 m.s. och mera i byarna. En större segelbåt med enbart storsegel uppe tog vi sakta in på. Jonte visade sig vara suverän på att lirka båten förbi läsidans remmare. Vid slutet av Hangö Östra fjärd svänger det inre faret mera åt norr och efter Tvärminne måste vi i alla fall ta några krysslag.Vinden kom då frisk frön västra infarten till Ekenäs.

Från Hästö gårfaret i huvudsak västerut.

20.10

Från Hangö Port till Skedö, där vi första gången landade den dagen är det dryga 15 sjömil och medelfarten var knappt 4 knop inklusive de några krysslagen. Då vi landade 20.10 på Skedö och då kändes vinden mycket svag, eventuellt på grund av lä från holmarna på nordsidan av faret. Marken gungade klart när vi steg iland.

Megin är som sagt mycket grundgående och vi hade aldrig några problem med att landa på holmarna under resan.

20.30

20.30 startade vi med rätt svag nordan från Skedö och kokade under seglingen en soppa på kosanen. Soppan åt vi turvis ombord litet före Julö. Från Julö kom en utombordare efter oss en bit förd av en beundrare som berömde båten och undrade var den var byggd.

Vinden frisknade hela tiden under den sista etappen och i byarna var den rätt hård. Det blev kyligt redan när solen stod lågt och riktigt kallt och fuktigt när den hade gått ner. Vi sträckte alltjämt fast farleden sakteligen svängde åt ONO.

Den sista sträckan var jag verkligen trött och ville inte i den mörka skymningen på något sätt känna igen det sund som leder till hembryggan på Svartö. Spriseglet hos Megin ligger så lågt att man har svårt att se vad som händer i lä. Eftersom Megin, trots kölen, har en inte obetydlig avdrift får man se upp att man inte i misstag tar lä holmar och uddar alltför kärt eller ännu värre kör iland eller på grund. Nåväl så illa gick det inte den här gången och har inte gjort det senare heller, men den där natten blev jag förvisso obehagligt överraskad några gånger. Den sista etappen var 14 sjm och farten 4,75 knop. Klockan 23.30 landade vi i alla fall och resan var slut. Jag tror vi båda var både trötta och frusna och själv skallrade jag tänder säkert en kvart timme efter landningen.

Trots en belastning motsvarande 3 personer klarade vi av de planerade etapperna, de två sista etapperna till och med samma dag. Kryssen gick skäligen långsamt, men vi hade hoppats på något annat än käpprak motvind som vi måste kämpa emot nästan hela den första dagen. Långsamheten i kryss kompenseras med Megins fina fart på andra bogar, säkerligen maximalt över sex om inte upp mot sju knop.

Till och med med denna last var båten förvånansvärt torr utom naturligtvis när det regnade. Stabiliteten var tillräklig och båten visade sig tillräkligt rymlig och bärig för den inte alldeles lilla packningen. Jontes väder/flytoverall var synnerligen lyckad medan jag fick konstatera att gammaldags oljekläder nog annars var bra men kylan och fukten ville med tiden ohjälpligt slå igenom.